Tarot och numerologi: tre olika användningar av ett nummer

Du ser en sjua på ett kort. Den kan räkna sju tecken i en färg, ange den sjunde platsen i en följd eller ingå i en symbolisk teori som ger talet betydelse. Det är olika användningar. Att blanda dem leder till påståendet att en gammal spelregel bevisade en senare numerologisk doktrin. Tarotens historia kräver att man identifierar vilket nummer som faktiskt finns på föremålet och vilken tolkning varje författare lade till. Den som lägger kort i dag kan använda en numerisk korrespondens, men bör säga vilken metod den kommer från och inte presentera den som en universell egenskap hos alla kortlekar.

The Metropolitan Museum of Art förklarar att vissa färgkort visar värde genom upprepning av tecken, medan tidiga trumfkort i vissa uppsättningar inte var numrerade. The Morgan Library & Museum katalogiserar Visconti-Sforza-föremål med en inventariesignatur. Ingen av dessa siffror är automatiskt en lära om ”sjuns energi”. Ett esoteriskt system av tal kan vara historiskt som publicerad text, men det tillhör den tid och den författare som formulerar det. BnF:s gemensamma katalog daterar Papus Tarot des Bohémiens till 1889, och Library of Congress bevarar en digital utgåva av dess översättning; där kan vi undersöka en senare numerologisk konstruktion utan att göra den till spelets ursprung.

Första användningen: antal inom en färg

På ett nummerkort hjälper det att räkna sju bägare eller sju svärd för att identifiera kortet inom en färg. Värdet kan ha betydelse i spelregler och i kortlekens organisation. Det bevisar inte att alla historiska läsare förknippade sjuan med samma andliga idé. Om en nutida guide ger alla sjuor ett tema, föreslår den en tvärgående läsning. Det kan vara användbart, men måste skiljas från funktionen att räkna kort.

Titta på ett originalföremål eller en museipost och anteckna vad som faktiskt visas. Ett foto kan ha sju symboler, men en modern utgåva kan lägga till en siffra i ett hörn. Antalet och den tryckta siffran är inte samma sak. I de fyra tidiga italienska färgerna förklaras strukturen med tio nummerkort och fyra figurkort per färg i dokumenterade historiska uppsättningar.

Andra användningen: ordinal i en följd

En utgåva kan numrera trumfkort för att underlätta ordningen och uppslagningen i en bok. Det garanterar inte att tidiga kort hade samma ordinal. Met påpekar onumrerade trumfkort och variation i rangordningar. Om ett nutida kort har VII, tillhör siffran det föremål du har och det redaktionella system som producerade det. Den kan inte utan varning projiceras på ett annat äldre föremål. Artikeln varför vissa gamla kort inte har någon siffra går djupare in på skillnaden mellan kortsiffra, rang och katalognummer.

Numreringen på ett museum motsvarar inte heller spelets ordinal. MS M.630.7 identifierar ett föremål i Morgans inventarium; den säger inte att dess värde var sju i alla gamla regler. Om ditt bibliotek klassificerar en bok med ett nummer, hjälper det numret till att lokalisera den, det beskriver inte dess dolda betydelse. Båda siffrorna behöver sammanhang innan de tolkas.

Tredje användningen: en författares symboliska system

Papus utvecklade i sitt verk från 1889, dokumenterat av BnF, och i senare översättningar bevarade av Library of Congress, relationer mellan kort, tal och andra delar av sitt ockulta system. Den boken är en primärkälla för att studera vad Papus undervisade. Den är inte bevis för att en milanesisk verkstad på 1400-talet formgav sina kort enligt samma associationer. Verkets titel hävdar en extraordinär ålderdom; att en bok hävdar det gör det inte till ett bevisat ursprung. Morgan placerar den ockulta nytolkningen flera århundraden efter tarotens lekfulla skapelse.

Om du vill beskriva en specifik korrespondens hos Papus, öppna utgåvans sida och citera stället och sidnumret. Det räcker inte med en anonym tabell på internet som kanske blandar författare. Den här artikeln dokumenterar bara att det finns ett daterat verk med ett numerologiskt förslag. Den presenterar ingen lista kort för kort och tillskriver inte Papus en korrespondens som inte har kontrollerats i originaltexten.

Ett praktiskt exempel med sjuan

Föreställ dig en fiktiv konsultation om hur man fördelar tid mellan två uppgifter och ett Sju i Mynt dyker upp. En samtida läsning kan iaktta färgen, antalet och positionen i läggningen. Om du dessutom använder en numerologisk regel för sjuan, presentera den som ett valfritt lager: ”I den metod jag följer förknippar jag detta tal med…”. Personen kan föredra att hålla sig till den konkreta frågan: vilken uppgift kräver mer tid och hur mäta den. Korten beräknar inte lediga timmar och garanterar inte lönsamhet.

Prova att ta bort det numerologiska lagret. Är läsningen fortfarande sammanhängande utifrån bild, fråga och sammanhang? Om ja tillför korrespondensen en nyans i stället för att konstlat bära upp hela slutsatsen. Om nej, fråga om det valda systemet är meningsfullt för den personen och för den kortleken. Ingen tradition tvingar dig att använda alla tillgängliga lager i varje läggning.

Hur man jämför oförenliga tabeller

Två författare kan reducera tal på olika sätt, tilldela bokstäver värden eller prioritera en annan följd av trumfkort. Innan du väljer vilken som ”är korrekt”, registrera titel, utgåva, datum och interna regler för varje tabell. Jämför vilken fråga var och en försöker besvara. En korrespondenstabell är ett situerat intellektuellt verk, inte ett fysiskt mått på kortet. Om du inte kan spåra dess ursprung, säg att källan är oklar.

Det är också värt att känna igen när ett nummer bara har lagts till för navigering. Digitala gallerier ordnar föremål; faksimilkortlekar numrerar återskapade kort; handboksförfattare använder kapitel. Gör inte dessa nummer till bevis för en ursprunglig dold doktrin. Nyfikenhet på mönster kan inspirera en personlig läsning, men historisk forskning kräver ett annat slags bevis.

En medveten praktik

Du kan studera en familj av tal som en pedagogisk resurs: jämför alla sjuor i din kortlek, skriv ned synliga skillnader och prova en tolkning utan att memorera fraser. Skilj sedan åt vad du observerade, vad du drog för slutsats och vad du tog från en numerologisk skola. Det registret förhindrar att en vald association framstår som ett oundvikligt faktum. Om du byter kortlek eller författare, granska reglerna i stället för att automatiskt överföra dem.

Tarotens historia vinner när ett nummer slutar göra tre arbeten samtidigt. Ett färgantal, en utgåvas ordinal och ett symboliskt förslag kan samexistera, men de behöver etiketter. På så sätt kan läsaren lära sig spelets struktur, känna igen senare författares kreativitet och avgöra om en korrespondens tjänar hen i dag utan att tillskriva den en ålderdom som källorna inte styrker.

Konsulterade källor

• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play. Färgvärden, onumrerade trumfkort och historisk variation.
• The Morgan Library & Museum, Visconti-Sforza-katalog. Exempel på inventariesignatur och kortlekens struktur.
• BnF CCFr, Le Tarot des Bohémiens av Papus, 1889 och Library of Congress, digitalt exemplar. Primärverk för att studera en senare författares numeriska associationer; det dokumenterar inte dessa associationers gamla ursprung.