De fyra italienska sviterna i tidiga tarotkort

Bägare, svärd, stavar och mynt förekommer i många kortlekar som vi idag kallar tarot. För den som lär sig lägga korten brukar varje svit åtföljas av ett tolkningsfält: känslor, konflikter, handling eller resurser. I den materiella historien är den första frågan enklare och mer kontrollerbar: hur var kortleken organiserad och vilka kort finns bevarade från varje svit? Symbolerna tillhörde ett system av spelkort innan de blev ett vokabulär för personliga läsningar. Att titta på den strukturen gör att man undviker att räkna de nuvarande betydelserna som om de vore dokumenterade regler från en spelomgång på 1400-talet.

Morgan Library & Museum beskriver femtiosex kort för Visconti-Sforza-uppsättningen fördelade på fyra sviter om fjorton: bägare, stavar, mynt och svärd. Varje svit omfattade tio nummerkort och fyra figurkort: knekt, riddare, drottning och kung, beroende på vilken översättning vi använder. Metropolitan Museum of Art anger samma allmänna struktur för en tidig form av italiensk tarot. Bibliothèque nationale de France, när man förklarar Marseille-taroten, talar om motsvarande latinska svitmärken. Dessa institutioner gör det möjligt att dokumentera sammansättningen utan att göra anspråk på att alla bevarade exemplar har kvar alla femtiosex delarna.

Vad är ett svitkort?

På ett nummerkort kan antalet anges genom att upprepa svitens tecken: fem bägare, åtta mynt. Figurkortet visar en person som är förknippad med sviten och en rang. Den distinktionen är användbar innan man söker betydelser. Om ett kort visar flera svärd, räkna först hur många det finns och kontrollera om katalogposten för föremålet bekräftar identifieringen. Om det visar en person med svärd, se om institutionen katalogiserar det som knekt, riddare, drottning eller kung. Utseendet hos en modern utgåva återger inte alltid exakt titeln eller attributen hos ett gammalt exemplar.

Morgans galleri erbjuder bevarade exempel på de fyra tecknen bland sina trettiofem kort: figurkort från bägare, mynt och svärd, samt nummerkort och kort från stavar. Hela uppsättningen är utspridd, så vi bör inte dra slutsatsen att en hel svit har överlevt utifrån ett digitalt urval. Huvudposten räknar de delar som museet förvarar; andra samlingar bevarar närstående delar. Varför ofullständiga kortlekar bevaras förklarar hur man läser dessa sammanställningar.

Namnen ändras mellan språk utan att föremålet alltid ändras

Den engelska termen staves kan översättas som stavar eller käppar; coins som mynt eller denarer beroende på förlagstradition. BnF använder bâtons, coupes, deniers, épées när man talar om Marseille-modellen. En praktisk översättning bör inte dölja att de grafiska formerna kan variera mellan verkstäder och perioder. Myntet på ett italienskt målat kort är inte materiellt samma föremål som en tryckt fransk denar, även om båda fyller funktionen som svittecken.

Inte heller bör man automatiskt överföra en modern elementkorrespondens. Många guider förknippar bägare med vatten eller svärd med luft; det är tolkningssystem som en person kan välja. Museikällan om spelets sammansättning styrker bara sviter och rangordningar. För att hävda att en elementkorrespondens användes i en bestämd historisk kontext behövs ett dokument från den kontexten. En ansvarsfull mening skiljer på: ”Den här kortleken hade fyra sviter” är en beskrivning av föremålet; ”i min metod läser jag bägare som känslor” är ett samtida förslag.

Strukturen med fjorton kort tvingar inte en fast bild

Fyra figurer per svit och tio nummer ger ett räkneschema, men bestämmer inte exakt hur varje kort målades. En hand kan hålla tecknet, ett fält kan få dekoration, en verkstad kan ordna figurerna på sitt eget sätt. Met påminner om att andra europeiska spelkort från samma tid hade mycket olika sviter och hierarkier. Man bör inte använda dessa icke-tarotkort som direkta bevis för hur de fyra italienska sviterna såg ut; de tjänar dock till att förstå att standardiseringen inte var universell från början.

För att jämföra två kortlekar, förbered en tabell med en rad för varje svit och kolumner för antal bevarade kort, synliga tecken, figurkort och teknik. Lämna en ruta tom när originalet inte är bevarat eller katalogposten inte identifierar det. Om din moderna kortlek fyller luckan med en rekonstruktion, markera den skillnaden. Övningen lär ut mer än att memorera en lista med nyckelord, eftersom den kopplar varje påstående till ett föremål.

Från spelets svit till sviten i en läsning

När du gör en läggning idag kan sviterna fungera som samtalslinser. Bägare kan bjuda in till att fråga om band eller känslor; svärd om språk och svåra beslut; stavar om rörelse; mynt om resurser. Det är associationer från en aktuell metod, inte resultat som kortet verifierar i sig själv. Samma kort kan ställa olika frågor beroende på position och sammanhang. Om frågan handlar om pengar, ersätt inte siffror, avtal eller professionell rådgivning med ett påstått ”denarbudskap”.

Praktiken kan berika den historiska blicken utan att absorbera den. När du vet att varje svit hade figurkort och nummer, förstår du bättre strukturen som din kortlek arbetar med. När du jämför ett målat kort med en tryckt utgåva upptäcker du designbeslut som påverkar din visuella läsning. Målade spelkort och tryckta spelkort förklarar dessa tekniska skillnader. Historien påtvingar inte en enda betydelse; den tvingar dig att veta varifrån varje lager kommer.

En övning på femton minuter

Öppna Morgans sida och välj ett nummerkort från bägare och en figur från en annan svit. Anteckna bara synliga observationer: antal tecken, position, färger i fotografiet och namnet som katalogen anger. Konsultera sedan huvudposten för att placera dem bland de femtiosex beskrivna svitkorten. Jämför till sist med motsvarande kort i en aktuell kortlek. Skriv vad den nya utgåvan har lagt till. Kalla inte något för ”originaldetalj” som du bara har sett i din egen kortlek.

Upprepa övningen med BnF:s beskrivning av en Marseille-tarot om du är intresserad av den tryckta franska traditionen. Institutionen anger teknik, mått och tillverkarens namn för konkreta exemplar. En likhet mellan tecken innebär inte identitet i datum eller verkstad. Arbetet börjar i föremålet, inte i ett collage av anonyma bilder. En samtida ikon för en bägare kan användas i en didaktisk infografik, förutsatt att den märks som sådan och inte presenteras som ett fotografi av en historisk del.

Ett exakt sätt att räkna de fyra sviterna

De fyra italienska sviterna är en strukturell del av tidiga tarotkortlekar dokumenterade av museer. Deras nummer- och figurkort gjorde det möjligt att spela; deras bilder cirkulerade och förändrades; deras läsbetydelser utvecklades i andra sammanhang. Dessa påståenden kan samexistera om vi inte förväxlar lekfunktion, materiellt föremål och aktuell metod. När någon frågar ”vad betyder sviten svärd?”, kan vi erbjuda en ansvarsfull tolkning. När någon frågar ”hur såg ett svärd ut i en tarot från 1400-talet?”, måste vi öppna katalogen över det bevarade kortet. Den skillnaden är grunden för en tarothistoria som går att verifiera.

Källor

• The Morgan Library & Museum, Visconti-Sforza, MS M.630.1–35. De fyra sviternas struktur och figurernas rang.
• The Morgan Library & Museum, galleri över bevarade kort. Konkreta exempel på svitkort; galleriet är inte en komplett kortlek.
• The Metropolitan Museum of Art, ”Before Fortune-Telling”. Allmän sammansättning av tidig italiensk tarot.
• Bibliothèque nationale de France, ”Un tarot qui rebat les cartes”. Fransk terminologi för de latinska svitmärkena.