Pamela Colman Smith och bilderna i Rider-Waite-Smith

På Tio i stavar i Rider-Waite-Smith bär en person en bunt stavar. Den som lär sig tarot kan börja med att beskriva handlingen innan någon lista över betydelser öppnas. Att det är möjligt beror på Pamela Colman Smiths bildarbete: hon utformade sifferkorten som läsbara scener. Det var en avgörande skillnad från kort som främst visar svitens symboler.

Victoria and Albert Museum identifierar Colman Smith som formgivaren bakom litografierna i leken som förknippas med Arthur Edward Waite och förlaget Rider. British Museum registrerar henne som illustratör, författare och formgivare. När vi namnger henne tillskriver vi bilderna en person och inte ett varumärke eller handbokens författare.

Vad gjorde hon i projektet?

V&A förklarar att Waite gav detaljerade anvisningar för trumfkorten, eller stora arkanan, medan Colman Smith hade större frihet när hon formgav korten i lilla arkanan. Resultatet ger handlingar, gester och relationer mellan föremål som inbjuder till att läsa detaljer. Det betyder inte att varje scen har en enda rätt tolkning: teckningen ger synliga hållpunkter för en läsning, men frågans sammanhang är fortfarande viktigt.

Inför Tio i stavar kan du till exempel se åt vilket håll kroppen rör sig, hur många stavar som bärs och om de verkar svåra att transportera. Därifrån kan du formulera en hypotes om börda eller ansträngning. Om kortet ligger i en resursposition kanske det handlar om förmågan att bära en uppgift; i en hinderposition kanske om för mycket samtidigt. Båda är nutida redaktionella tolkningar utifrån scenen, inte en mening som konstnären tryckte som ett fast öde.

Met visar exempel på nutida omtolkningar av Colman Smiths bilder. Hennes inflytande syns även i vad andra konstnärer väljer att behålla eller ändra. Om en modern utgåva byter gestalter, föremål eller miljö är det ett kreativt beslut. Det är inte rimligt att kalla den en exakt kopia utan att jämföra korten.

Titta noga på datumet för föremålet

V&A placerar lekens första publicering 1909, medan museets exemplarbeskrivning anger en första tryckning 1910 och ett omtryck 1916. Det kan handla om skillnaden mellan projektets historia och vissa exemplar eller tryckningar. För en allmän historisk beskrivning undviker ”utgiven i början av det tjugonde århundradet” att tvinga ihop datum som källan själv nyanserar. För ett bestämt föremål bör man ange året i dess katalogpost.

En lek som British Museum bevarar är en utgåva från 1968 gjord ”efter” Waite och Colman Smith. Det är ingen ask tryckt 1909. Skillnaden mellan vem som skapade bilderna och när ett enskilt exemplar framställdes glöms lätt bort i butiker och på fotografier.

En jämförelse som visar hennes bidrag

Leta upp Fem i bägare i en Marseillelek och i en Rider-Waite-Smith-lek och anteckna vilka utgåvor du använder. I den första ser du en sammansättning av bägare och dekorationer; i den andra finns en scen där du kan se gestalt, hållning och föremål. Det betyder inte att det ena kortet ”talar sannare”. Systemen ger olika bildytor att arbeta med.

Gör två kolumner: ”det synliga” och ”det tolkade”. I den första skriver du bara sådant som vem som helst skulle kunna peka ut på kortet. I den andra skriver du dina associationer. När du arbetar med ett illustrerat sifferkort hindrar metoden dig från att tillskriva bilden sådant som inte finns där. När du arbetar med Marseille hindrar den dig från att omärkligt föra in en scen från en annan lek.

Colman Smiths arbete är värt att studera som design, inte bara som hjälpmedel för att lära sig betydelser. Hennes bidrag var att välja vad som skulle visas och hur det skulle ordnas på 78 ytor att läsa. Fördjupa dig i vad scenerna i Rider-Waite-Smiths lilla arkana tillför och vem Waite, Rider och Smith var.

Bilden lär dig att läsa men kan också styra för hårt

En scen gör kortet lättare att minnas eftersom ögat får relationer som en ordlista inte ger. Den kan samtidigt få en första reaktion att ta över hela frågan. Läsaren ser en gestalt som verkar nedslagen och säger ”misslyckande”, trots att frågan och korten intill kanske kräver en öppnare tolkning. Bilden ger information, inte tillstånd att hoppa över sammanhanget.

Öva därför i två omgångar. Beskriv först föremålet utan psykologiska adjektiv: gestalt, hållning, saker, riktning och avstånd. Föreslå sedan en tolkning begränsad till kortets position i läggningen. Vid en tredje genomgång söker du en detalj som motsäger din första hypotes. Om du inte hittar någon kan hypotesen stå kvar som möjlighet; om du gör det justerar du den. Metoden synliggör det arbete som Colman Smiths observerbara scener gör möjligt.

En jämförelse med ett sifferkort från Marseille stärker poängen. I en lek med svitsymboler måste betraktaren själv bygga samband ur tal, svit och komposition. I Rider-Waite-Smith föreslår konstnären en situation som nästan kan kännas som en färdig berättelse. Ingen av metoderna tar bort ditt ansvar att formulera frågan väl eller gör teckningen till ett vittnesmål om en annan människa.

Två sätt att sudda ut upphovspersonen

Det ena är att kalla scenerna ”Riders” som om ett förlag hade tecknat varje gestalt. Det andra är att utan belägg tillskriva Colman Smith varje mening i en senare handbok om vad hennes bilder betyder. Konstnären skapade bilder. Waite gav projektet riktning och skrev texter. Senare läsare och utgivare utvecklade nya tolkningar. En tydlig beskrivning erkänner alla tre nivåer utan att blanda samman dem.

Om en ny lek sägs vara ”inspirerad av Smith”, kontrollera med två kort vad den har bevarat. Ett kan behålla kompositionen men byta gestalter; ett annat kan flytta föremålen och skapa en ny scen. Inspiration är ett konstnärligt släktskap, ingen garanti för en exakt kopia. Om den medföljande boken påstår att en viss figur alltid ”representerar” den som frågar, är det ett tolkningsförslag som bör bedömas efter nytta och försiktighet, inte efter ett historiskt namn på asken.

Den mest upplysande övningen är att skriva fyra rader om ett sifferkort: ”iakttagelse”, ”association i min handbok”, ”hypotes för den här frågan” och ”yttre uppgift jag behöver kontrollera”. Så får Colman Smiths design sin centrala plats utan att bilden förvandlas till bevis för ett faktum den inte kan visa.

Källor

• ”A history of tarot cards”, Victoria and Albert Museum. Lästs den 26-09-2026.
• Pamela Colman Smith och lek från 1968, 1982,U.4643.1-78, British Museum. Lästa den 26-09-2026.
• ”It's in the Cards”, Metropolitan Museum of Art. Lästs den 26-09-2026.