Hur en tarotbild tillskrivs en konstnär eller verkstad

En katalogpost kan säga ”Bonifacio Bembo”, en annan ”Bonifacio Bembos verkstad” och en tredje ”troligen”. Det är lätt att läsa alla tre som om de vore en signatur skriven av målaren själv på varje kort. De är inte likvärdiga. Att tillskriva en historisk bild innebär att väga indicier: stil, teknik, dokument, proveniens och relation till andra verk. Slutsatsen har olika grad av säkerhet. I en uppsättning kort gjorda av flera händer innebär en allmän tillskrivning till verkstaden inte automatiskt att varje penseldrag hänförs till en enda person.

Morgan Library & Museum presenterar sina Visconti-Sforza-kort som troligen skapade av Bonifacio Bembo för familjen. Met tillskriver närstående uppsättningar till målarens verkstad och kommenterar skillnader mellan kortlekar. Båda institutionerna placerar verken i en konstnärlig kontext, men behåller ett språk präglat av sannolikhet eller verkstad. Den nyansen är en del av kunskapen, inte ett tecken på obeslutsamhet. En kommersiell katalogpost som stryker ”troligen” för att säga ”helt och hållet målad av Bembo” påstår mer än vad dessa register tillåter.

Signatur och tillskrivning: två slags bevis

En synlig och äkta signatur, när den finns, är en uppgift om föremålet. En tillskrivning som föreslagits av specialister är en slutsats byggd på indicier. Tidiga tarotkort bär inte alltid en konstnärs signatur, och ett tillverkarnamn tryckt i en senare upplaga identifierar inte nödvändigtvis den som formgav varje scen. Spelkortsverkstäder och tillverkarmärken förklarar varför kortmakare, gravör, kolorist och utgivare kan vara olika roller.

Ordet ”verkstad” öppnar en annan möjlighet: flera personer samarbetade inom en gemensam organisation. En huvudfigur, en bakgrund och en bård kan ha utförts i olika faser. Utan dokumentation om varje enskilt penseldrag behöver katalogposten inte fördela upphovsmannaskap kort för kort. Met beskriver lyxiga spelkort vars stil är knuten till kända verkstäder. Den relationen gör det möjligt att studera en visuell kultur; den ger inte tillgång till en fullständig lista över medarbetare.

Jämför föremål, inte lösa filer

Stil analyseras genom att jämföra proportioner, ansikten, handteckning, ornamentik, förgyllning och teknik hos identifierade föremål. Ett lösryckt fotografi på nätet gör det inte möjligt att veta om det kommer från originalet, en kopia, en restaurering eller ett återskapat kort. Dessutom kan digital färg förändra kontraster. Första steget är föremålets signum och den institutionella katalogposten. Morgan identifierar trettiofem kort under MS M.630.1–35 och tillhandahåller proveniens och curatoriska kommentarer; dessa uppgifter ger en ram för jämförelsen.

Jämförelsen måste erkänna att det finns olika delar inom en och samma uppsättning. Om institutionen föreslår att vissa kort tillverkades eller ersattes vid en annan tidpunkt, är det inte meningsfullt att kräva en enda hand för alla. I Morgans katalog finns noteringar om möjliga ersättningskort och omdebatterade tillskrivningar. Eftersom själva registret kombinerar information från flera faser är det bättre att beskriva debatten utan att i en kort mening slå fast en exakt siffra som ännu inte är avgjord. Artikelns uppgift är att lära ut hur man läser försiktigheten, inte att lösa en specialistdiskussion genom intuition.

Proveniensen kan hjälpa, men den signerar inte en bild

Familjeemblem, inventarier och förvärvsregister kan koppla en kortlek till ett uppdrag. Morgan nämner Visconti- och Sforza-tecken på sina kort och föreslår en produktionsrelation till familjen. Det beviset visar inte i sig vilken person som målade varje scen. Ett uppdrag för ett hov kunde passera genom en verkstad; ett föremål kunde byta ägare; en vapensköld kunde kopieras i en senare upplaga. Den materiella proveniensen måste kombineras med teknisk och dokumentär analys.

Dateringen fungerar på liknande sätt. Ett kort som ungefärligt dateras till en tid då en konstnär var verksam kan vara förenligt med tillskrivningen, men det bevisar den inte i sig. Om ett modernt faksimil återger en bild som tillskrivs Bembo, målades inte det tryckta papperet i dag av honom. Tillskrivningen gäller den historiska förlagan som utgivaren säger sig återge, förutsatt att identifieringen är korrekt. Vad är ett faksimil? skiljer sådana föremål åt.

Vokabulären i en god katalogtext

”Av” anger vanligen ett upphovsmannaskap som museet accepterar; ”tillskriven” förmedlar ett förslag; ”verkstad för” placerar verket i en produktionsmiljö; ”krets kring” eller ”efterföljare till” anger vidare relationer; ”anonym” erkänner att det inte finns något identifierbart namn. Detta är katalogiseringskonventioner som bör bekräftas hos varje institution. Den som skriver en artikel får inte höja graden av säkerhet: om källan säger ”verkstad för”, bör texten inte förvandlas till ”personligt signerat verk”.

Även en väl underbyggd tillskrivning kan förändras. Nya dokument dyker upp, material undersöks eller föremål som tidigare var otillgängliga jämförs. BnF visar med upptäckten av Vachier-leken hur ett förvärv förändrar kända kronologier för Marseille-taroten. Det är inte samma problem som att tillskriva milanesiska målningar, men det lär ut samma inställning: katalogen registrerar kunskap som kan revideras.

En övning i kritisk läsning

Öppna sidan med Visconti-Sforza-korten hos Morgan och leta upp varje formulering om upphovsmannaskap: ”probably”, ”attributed”, ”workshop” om de förekommer. Översätt dem med bevarad grad av säkerhet. Öppna sedan Mets förklaring och anteckna om den talar om ett kort, en uppsättning eller flera kortlekar. Jämför exakt subjekten i satserna. Om en källa talar om ”leken” och en annan om ”vissa kort”, är det inte automatiskt en motsägelse; kanske verkar de på olika skalor.

Välj slutligen en samtida reproduktion som du redan äger och titta på dess kredituppgifter. Identifiera den tillskrivne historiske konstnären, utgivaren som gjorde reproduktionen och den person som restaurerade eller kompletterade bilder, om det anges. Det är olika bidrag. Att ge var och en exakt kredit synliggör arbetet bakom kortleken och undviker att använda en gammal målares auktoritet för att sälja moderna grafiska beslut som original.

Varför detta förbättrar en sida om tarot

Publiken söker egennamn och vill ha tydliga svar. Det användbara svaret är inte alltid ett namn utan nyanser; det kan vara en förklaring till hur man kom fram till förslaget. En artikel som säger ”Morgan tillskriver troligen dessa kort till Bembos krets” och länkar till föremålet gör det möjligt att undersöka vidare. En som hävdar ”Bembo skapade de 78 bilderna precis som vi känner dem” förenklar alltför mycket och kan innefatta förlorade kort som återskapats århundraden senare. Precision gynnar förtroendet även när framställningen förblir öppen.

Tillskrivning är ett samtal mellan föremål och dokument. Vi kan beundra en bild, öva med dess reproduktion och studera vem som kan ha gjort den. Varje handling kräver en egen formulering. När vi respekterar katalogernas ord ger vi konstnären, verkstaden och senare utgivare den plats de verkligen förtjänar.

Källor

• The Morgan Library & Museum, MS M.630.1–35 och kortgalleri. Tillskrivning, proveniens och bevarade delar.
• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play och ”Before Fortune-Telling”. Verkstadstillskrivningar och jämförelse av uppsättningar.
• BnF, ”Un tarot qui rebat les cartes”. Exempel på hur reviderbar en kronologi baserad på föremål är.