Vad ett tarotfaksimil är och vad det inte återger

Ett faksimil försöker föra utseendet hos ett historiskt föremål närmare den som inte kan hantera originalet. Inom tarot kan det ta formen av en komplett kortlek, en mapp med blad eller en utgåva med medföljande anteckningar. Det är ett värdefullt verktyg: det gör det möjligt att jämföra bevarade bilder och studera detaljer i en spridd samling. Men ”faksimil” betyder inte tidsmaskin. Mellan originalkortet och det som når din hand finns fotografi, digital färg, beslut om skala, nytt papper och ibland nya bilder som fyller luckor. Att läsa utgivarens not är lika viktigt som att titta på korten.

Visconti-Sforza-fallet gör att alla lager syns. Morgan Library & Museum bevarar trettiofem originalkort från uppsättningen. Deras butik beskriver en modern utgåva med reproduktioner av sjuttiofyra överlevande kort och fyra återskapelser för att komplettera en kortlek med sjuttioåtta kort. Den moderna leken kan vara utmärkt för att studera eller praktisera, men man måste skilja de reproducerade korten från de kort som föreställs utifrån det som saknas. Produkten gör inte de fyra återskapelserna till original och flyttar inte museets föremål till en försäljningsbox.

Original, reproduktion och faksimil

Originalet är den materiella pjäsen från sin tid, med eget underlag, egna lager och eget slitage. En reproduktion är en representation av detta föremål: fotografi, tryck eller digital fil. ”Faksimil” lovar oftast en reproduktion som är uppmärksam på dess drag, ofta i hanterbart format, men graden av trohet beror på utgåvan. En rekonstruktion är en visuell hypotes som ersätter något som inte bevarats; en återskapelse kan fritt inspireras av en gammal stil. Dessa kategorier kan samexistera inom samma lek. Utgivaren bör identifiera dem kort för kort när de påverkar den historiska studien.

Det handlar inte om att förbjuda njutning. Om någon vill läsa med en kortlek på sjuttioåtta kort behöver hen kort för alla positioner i sitt system. En återskapelse kan lösa det. Problemet uppstår när man citerar färgen eller teckningen i den återskapelsen som bevis för vad en verkstad målade på 1400-talet. För att lära känna den tillgängliga evidensen, börja med varför ofullständiga kortlekar överlever och konsultera museiinventariet.

Skalan kan förändra upplevelsen

Morgan-museets Visconti-Sforza-kort mäter ungefär 173 gånger 87 millimeter enligt katalogen. En modern utgåva kan bevara dessa dimensioner, minska dem för att göra blandningen bekvämare eller beskära marginaler. Förändringen ogiltigförklarar inte leken, men den förändrar vad vi uppfattar: en figur verkar mindre, en spricka försvinner vid kanten eller en detalj förstärks när bilden justeras. När du utvärderar ett faksimil, jämför de angivna måtten med dem i föremålets beskrivning och se om de fullständiga kanterna återges.

Baksidan förtjänar samma uppmärksamhet. En kortlek för spel behöver enhetliga baksidor så att kort inte identifieras innan de lyfts. En spridd historisk uppsättning kan ha olika baksidor eller baksidor som dokumenterats ojämnt. Utgivaren kan designa ett nytt gemensamt mönster. Om så sker tillhör det mönstret utgåvan, även om framsidorna kopierar gamla delar. Artikeln vad baksidorna på gamla kort säger förklarar varför den skillnaden påverkar forskningen.

Skärmens färg är inte pigmentet

En digital katalogpost kan visa kortet med kontrollerad belysning, justerad kontrast och bildkomprimering. Faksimiltrycket översätter dessa data igen till nutida tryckfärger och papper. Två utgåvor av samma föremål kan visa olika blå eller guldnyanser. Utan att studera källan och den redaktionella processen vet vi inte vilken som ligger närmast originalets synliga tillstånd, och inte ens det tillståndet kommer att vara identiskt med tillståndet vid tillverkningen. Reproduktioner kan vara utmärkta dokument över ett fotografi eller ett restaureringsbeslut; de är inte en direkt avläsning av varje gammalt lager.

När ett symboliskt argument hänger på en mycket precis nyans —”den här röda visar avsikt om fara”— måste man citera det specifika föremålet och kontrollera färgen i en lämplig källa. För en samtida läsning kan du arbeta med röda nyansen i din utgåva, men tillskriv inte automatiskt den nyansen till den historiska verkstaden. Skillnaden släcker inte fantasin: den klargör när vi tolkar en modern kortlek.

Är en gammal nyutgåva ett faksimil?

Inte nödvändigtvis. BnF katalogiserar en nyutgåva från slutet av 1800-talet av Nicolas Converbs kortlek. Det är ett historiskt föremål från sin egen tid, producerat efter en äldre förlaga. Det är inte originalet från det förmodade gamla årtal som kan förekomma på ett kort, och det är inte heller identiskt med ett nutida faksimil gjort utifrån museifotografi. ”Nyutgåva”, ”kopia”, ”restaurering” och ”faksimil” anger olika relationer till förlagan. En bibliografisk post hjälper till att skilja dem åt om vi läser teknik, datum och utgivaransvar.

Denna precision spelar roll i butiker och bibliotek. En box kan annonsera ”tarot från 1760” eftersom den återger en design som förknippas med det datumet. Den praktiska frågan är: när trycktes detta exemplar, och från vilket föremål tog det sina bilder? Hur man identifierar datumet för en historisk kortlek visar varför inskriften inte räcker. Om den kommersiella beskrivningen inte klargör det, sök en institutionell katalog eller en utgivarnot innan du upprepar datumet som ett faktum.

Fem frågor innan du köper eller citerar

Vilka original har fotograferats, och var bevaras de? Vilka kort har rekonstruerats, ersatts eller tagits från en annan uppsättning? Har storleken och kanten på delarna respekterats? Var kommer baksidan ifrån? Vilka färg- eller rengöringsändringar har tillämpats? En bra utgåva behöver inte uppfylla exakt samma kriterium i alla frågor. Men den bör låta läsaren veta vad hen får. För daglig praktik kanske du föredrar litet format; för historisk jämförelse, bilder av hög kvalitet och dokumentär apparat.

Ett faksimil kan vara en dörr till tarotens historia när det håller sina beslut synliga. Med det kan vi jämföra bilder och lära oss känna igen motiv; därefter återvänder vi till museets register för att verifiera föremålet. Felet ligger inte i att använda en reproduktion, utan i att glömma att det är en reproduktion. Den bästa kommersiella och pedagogiska guiden lovar inte ”att hålla originalet i händerna”. Den förklarar vad som bevaras, vad som har kopierats och vad som har skapats för att den nuvarande kortleken ska fungera.

Konsulterade källor

• The Morgan Library & Museum, Visconti-Sforza-katalog. Uppgifter om de originalföremål som bevaras.
• Morgan Shop, Visconti-Sforza-faksimil. Beskrivning av de sjuttiofyra reproducerade och fyra återskapade korten.
• BnF, kortlek förknippad med Conver och senare nyutgåva. Två poster som hjälper till att skilja förlaga, exemplar och nyutgåva.