Tarotkort i en utställning: hur man läser föremålsetiketten

Ett kort i en monter fångar uppmärksamheten genom figuren. Etiketten bredvid verkar vara en formalitet, men den innehåller ledtrådarna till vad vi ser: ett originalföremål, en reproduktion, ett kort från en ofullständig kortlek eller en modern återskapning. Den brukar också sammanfatta museets forskning i några få rader. Att läsa den långsamt gör att man inte förväxlar tillverkningsdatum med förvärvsdatum, tillskrivning med signatur och den visade bilden med en hel tradition.

The Morgan Library & Museum erbjuder online uppgifter motsvarande en föremålsetikett för sina Visconti-Sforza-kort: titel, signum MS M.630.1–35, föreslagen tillkomst i Milano omkring mitten av 1400-talet, teknik, mått och förvärv av Morgan 1911. The Metropolitan Museum of Art, i The World in Play, åtföljer historiska spelkort med tillskriven verkstad, plats, teknik, antal bevarade kort och långivande samling. Inte alla föremål i den utställningen är tarot; etiketten hjälper just till att skilja dem åt.

Första raden: föremålets titel

Titeln kan beskriva ett enskilt kort, en grupp kort eller en idealkortlek. Om du läser »Visconti-Sforza Tarot Cards«, fråga hur många konkreta delar som ställs ut eller katalogiseras av institutionen. Morgan bevarar trettiofem, inte en komplett originalask med sjuttioåtta. Om montern visar ett enda kort kan kortets bildtext ange figurens namn och hela uppsättningens titel. Båda nivåerna är användbara, men de bör inte blandas samman. Vad bevarar ett museum när det bevarar ett kort förklarar varför inventariet är avgörande.

Etiketten kan använda ett modernt namn för att vägleda besökaren. Att den säger »Tarot de Marseille« bevisar inte att orden var tryckta i en lek före den dokumenterade förekomsten av benämningen. BnF förklarar att namnet fungerar som en senare historisk kategori för en grafisk typ. I en utställning kan museet använda en begriplig konvention och förtydliga den i den längre texten. Leta efter det förtydligandet innan du kopierar etiketten som originaltitel.

Datering: leta efter approximationsord

»Omkring«, »mellan«, »tillskrivet ett århundrade« och »efter« är tecken på att dateringen har en marginal. Morgan placerar sina Visconti-Sforza-kort inom ett ungefärligt intervall och registrerar separat sitt köp 1911. Inköpsdatumet är inte tillkomstdatumet. Om en gammal kortlek har annoterats eller restaurerats kan det finnas fler datum. En kort etikett samlar kanske inte alla; den digitala katalogen och konserveringsanteckningen kan utöka dem. Sudda inte ut försiktighetsadverben när du antecknar.

BnF presenterar Vachier-leken från 1639 som ett fynd som förändrar den kända kronologin för typen »de Marseille« tillverkad i den staden. En framtida etikett skulle kunna säga »den äldsta kända«, inte »den första som någonsin tillverkats«. Skillnaden på två ord speglar en historisk princip: ett föremåls överlevnad är inte liktydig med den absoluta uppfinningsdateringen för en modell.

Upphovsmannaskap: en tillskrivning är inte en signatur

Om etiketten säger »Bonifacio Bembos verkstad«, föreslår institutionen en produktionsmiljö. Om den säger »troligen av«, behåller den en tvekan. »Anonym« betyder inte att kortet uppstod utan mänskligt arbete, utan att man inte med säkerhet kan identifiera dem som ligger bakom. Läs också vilken funktion varje namn har: tillverkare, konstnär, gravör, utgivare eller ägare. På tryckta kort kan det finnas mer än en person bakom design och färg. Hur en tarotbild tillskrivs beskriver hur man respekterar dessa grader av visshet.

En etikett kan innehålla en sponsor eller en familj kopplad till proveniensen. Den familjens vapen gör inte dess medlemmar till målare. Inte heller namnet på en modern samlare anger vem som tillverkade kortet. Den fullständiga posten brukar separera upphovsmannaskap, proveniens och förvärvskredit. Att bara kopiera det första synliga namnet är ett vanligt sätt att skapa en falsk tillskrivning.

Teknik och mått: föremålets verkliga skala

Papper, skiktad kartong, målning, förgyllning, träsnitt och schablonfärgning beskriver olika processer. Morgan katalogiserar sina delar som illuminerade kort på kartong; BnF beskriver Vachier-taroten som träsnitt och färglagd med pochoir. Den tekniska raden förklarar en del av det vi ser och hur en bild kunde upprepas. Måtten korrigerar förvrängningen från en skärm eller ett utställningsfoto: ett kort som förstorats på en panel var kanske mycket mindre i handen.

Om en utställning visar ett stort fotografi av ett ömtåligt kort, kontrollera bildtexten. Fotot kan avslöja detaljer, men det är inte originalet. Om museet ställer ut en reproduktion eftersom originalet finns på en annan institution, måste etiketten ange det. Om ett faksimil visas som kompletterar förlorade kort, är det viktigt att veta vad som kopierades och vad som återskapades. Vad är ett tarotfaksimil erbjuder ett vokabulär för sådana situationer.

Kredit, samling och lån

Namnet på institutionen i slutet av etiketten anger vem som bevarar föremålet eller vem som lånade ut det, beroende på format. Det anger inte alltid var det tillverkades. Ett italienskt spelkort kan i dag finnas i New York; ett franskt i Paris. Met-utställningen samlade föremål från olika samlingar och beskrev vilka exemplar som bevarats. För att citera ett kort, registrera institution, inventarienummer och kredit. Den informationen gör att läsaren kan lokalisera föremålet när utställningen stänger.

Krediten är också viktig för bilder. Att ett gammalt föremål är synligt på en webbplats betyder inte att fotot av det fritt kan återanvändas: fotot, föremålet och etikettens text kan ha olika villkor. När du studerar en bild utanför museet, leta efter krediten och skilj ett fotografi av det historiska föremålet från en förklarande teckning eller en rekonstruktion. Skillnaden påverkar vad du kan påstå om kortets materiella detaljer.

Kuratorisk text: observation och tolkning

Längre etiketter kan förklara att en figur representerar en dygd, en social hierarki eller ett vanligt motiv i renässanskulturen. Morgan erbjuder den kontextuella läsningen för trumfkorten. Det är en kuratorisk tolkning grundad på jämförelse; inte nödvändigtvis en fras yttrad av den som målade kortet. När du citerar den, skriv »enligt Morgan« och länka till sidan. Om du lägger till en annan nutida läsning för en läggning, håll den åtskild från museets kommentar.

En bra övning under besöket är att dela upp anteckningarna i tre kolumner: »fysisk uppgift«, »museets förslag« och »min fråga«. I den första hamnar mått och inventarium; i den andra, tillskrivet upphovsmannaskap och föreslagna kontexter; i den tredje, det du vill undersöka senare. På så sätt slutar inte ett personligt intryck som ett katalogiserat faktum i dina anteckningar.

Ett rikare besök på tio minuter

Välj ett enda kort och läs hela dess etikett. Anteckna om det är original eller reproduktion, hur många delar av uppsättningen som bevarats och hur stor visshet dateringen har. Leta efter baksidan om utställningen visar den eller fråga om den beskrivs online. Titta sedan på ett närliggande kort och kontrollera om det kommer från samma verkstad och samma tid; anta inte det eftersom de delar monter. När du går ut, öppna den permanenta katalogen och kontrollera om salstexten sammanfattade en bredare diskussion.

Denna vana förändrar besöket. Bilden är fortfarande centrum för upplevelsen, men nu har den en kropp, en historia och gränser. Etiketten är inte ett hinder mellan besökaren och tarotens mysterium: den är verktyget som gör det möjligt att veta vilken del av berättelsen som tillhör föremålet, vilken del museet och vilken del vår nuvarande läsning.

Källor

• The Morgan Library & Museum, Visconti-Sforza-katalog och kommentar om trumfkort. Exempel på post och kuratorisk text.
• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play. Exempel på etiketter med teknik, datum och samlingar av historiska spelkort, inte alla tarot.
• BnF, »Un tarot qui rebat les cartes«. Ett exempel på ett nytt föremål som förändrar en museikronologi.