Vad bevarar ett museum när det bevarar ett tarotkort

Ett fotografi av ett gammalt kort låter oss se en figur. Museet bevarar något mycket mer komplext: ett föremål med två sidor, ett underlag, mått, ett materiellt skick, en ägarhistoria och en plats i en samling. Den skillnaden förändrar vårt sätt att tala om tarotens förflutna. En enskild bild kan antyda att alla kort i en kortlek var likadana, att vi vet när de ritades eller att deras nuvarande betydelse redan var fastställd. Ett föremåls katalogpost tvingar oss däremot att fråga vad som har verifierats och vad som fortfarande är en hypotes.

Låt oss ta ett konkret exempel. Morgan Library & Museum katalogiserar trettiofem kort från Visconti-Sforza-sviten under signatur MS M.630.1–35. Deras katalog anger mått, teknik, ungefärlig kronologi och förvärv genom Pierpont Morgan 1911. Den informationen är inte en administrativ prydnad. Den gör det möjligt att identifiera de stycken som institutionen förvarar och skilja dem från andra kort i samma svit som bevaras i andra samlingar. När en butik säljer en modern kortlek som samlar de överlevande korten, har vi att göra med en förlagsprodukt som reproducerar sviten; museets kort förblir originalföremål som skiljer sig från den produkten.

Signaturen: föremålets stabila adress

Den första uppgiften jag skulle leta efter i en katalogpost är signaturen eller inventarienumret. Titeln på ett kort kan variera: ”Narren”, ”Fool” och andra historiska namn kan förekomma beroende på språk, utgåva eller katalog. Signaturen gör det möjligt att återvända till samma stycke även om sättet att namnge det ändras. ”Visconti-Sforza” betecknar en historisk svit; MS M.630.1–35 identifierar de trettiofem kort som Morgan beskriver som en del av sina bestånd. Att bara citera kortlekens namn och klistra in en bild utan proveniens gör det inte möjligt att kontrollera vilket stycke vi tittar på.

En bra förklaring till läsaren bör besvara tre enkla frågor: vilken institution förvarar stycket?, vilken identifierare använder institutionen? och visas originalföremålet eller en reproduktion? Om en av dem saknas kan bilden fortfarande vara attraktiv, men den slutar fungera som ett exakt historiskt bevis. Morgans katalog gör det möjligt att lokalisera deras grupp av kort; Bibliothèque nationale de Frances katalogpost för en tarot som förknippas med Conver erbjuder till exempel en annan identifierare och beskriver en annan lek, med egen teknik och egna mått. De är inte utbytbara bilder av en påstådd universell kortlek.

Underlaget spelar lika stor roll som figuren

För att lära känna ett kort måste man titta på vad det är gjort av. Papper, vidhäftade skikt, pigment, förgyllning, gravyr och färg som applicerats efteråt ger olika föremål. Ett kort målat för en hovmiljö berättar inte samma materiella historia som en tryckt och schablonfärgad upplaga. The Metropolitan Museum of Art förklarar i sin utställning The World in Play att vissa lyxspelkort från 1400-talet var mycket välarbetade föremål och att andra exemplar använde trycktekniker. Även bland kort från en närliggande tid finns mångfald i material, format och användning. Att reducera det till en oundviklig utveckling från ”handgjord konst” till ”modern tarot” skulle sudda ut den variationen.

Måtten hjälper till att föreställa sig föremålet i handen. Morgans katalogpost anger ungefär 173 gånger 87 millimeter för deras Visconti-Sforza-kort. BnF katalogiserar en lek under Conver-namnet på 11,9 gånger 6,2 centimeter. Den jämförelsen visar inte i sig hur man spelade med var och en. Den hindrar oss ändå från att behandla dem som två versioner av samma digitala fil. Ett fotografi som automatiskt anpassas till skärmens bredd kan visuellt likställa stycken av olika storlek.

Baksidan är också en källa

Webbsidor visar vanligtvis framsidan, eftersom det är där scenen vi känner igen finns. Baksidan kan dock registrera ett mönster, en färg, en reparation eller ett pappersskikt. BnF:s katalogpost om Conver-taroten beskriver baksidor med mönster av prickade romber och kors, i blått eller svart, eller med rött papper. Den informationen gör det möjligt att ställa frågor om tillverkning och varianter av det katalogiserade föremålet. Den ger inte rätt att säga att alla Marseille-taroter hade den baksidan. Vid ett besök eller i en digital katalogpost bör man uttryckligen söka efter ”reverso”, ”dos” eller ”back” innan man tolkar kortet som om det bara hade en sida.

En baksida löser sällan i sig själv ett datum eller en attribution. Om ett museum beskriver flera typer av baksida inom en svit, måste man fråga om skillnaderna kommer från olika upplagor, reparationer eller senare blandningar. Om katalogposten inte svarar är det den ärliga slutsatsen: vi känner till variationen och vet fortfarande inte dess orsak. Artikeln om hur man läser baksidor på gamla kort går djupare in på det problemet.

Proveniens och datum är inte samma sak

Proveniens är den dokumenterade historien om ett styckes ägande och förvar. Att veta att Morgan förvärvade sina kort 1911 betyder inte att de tillverkades 1911. Förvärvet är en modern episod i deras resa. På samma sätt gör ett tryckt datum i en reproduktion inte det exemplaret till ett original från det angivna datumet. En seriös katalogpost skiljer mellan den föreslagna dateringen av föremålet, äganderegister, ankomsten till samlingen och senare ingrepp.

När en institution skriver ”omkring 1450–1480” erbjuder den ett motiverat intervall, inte den exakta tiden för tryckning eller målning. När ett kort tillskrivs en verkstad motsvarar frasen inte en entydig signatur på varje blad. Man måste bevara dessa försiktiga ord när man berättar historien. Läsaren som vill jämföra två utgåvor kan börja med hur man identifierar datumet för en historisk kortlek; att bara jämföra de tryckta siffrorna på askarna leder ofta till falska slutsatser.

Bevarandeskick: det som syns idag var inte alltid det som syntes förr

Ett kort kan vara slitet, beskuret, omfärgat eller uppklistrat på ett annat underlag. Katalogen kan informera om det, och avsaknaden av en anteckning bevisar inte att inget ingrepp har förekommit. Försiktighet är särskilt viktig när man använder en förstorad digitalisering. Skärmens kontrast, belysningen, färgkorrigeringen och beskärningen kan få en svag linje att verka skarp eller dölja föremålets kant. Den digitala bilden underlättar studiet men ersätter inte en materiell bevarandebeskrivning.

Det finns också en skillnad mellan ett överlevande kort och ett rekonstruerat kort för att fylla ut en säljbar kortlek. Morgans butik beskriver ett faksimil som reproducerar sjuttiofyra bevarade kort från Visconti-Sforza-sviten och infogar fyra återskapade kort. En läsare kan njuta av produktens sjuttioåtta kort; för att undersöka 1400-talet måste man veta vilka som bygger på original och vilka som är förlagsrekonstruktioner. Artikeln varför ofullständiga kortlekar överlever förklarar konsekvenserna av den frånvaron.

Hur man läser en museikatalogpost på fem minuter

Öppna först museets register, inte en delad bild utan bildtext. Kopiera identifieraren och kontrollera om katalogposten beskriver ett kort, flera kort eller en hel kortlek. Läs tekniken och måtten. Leta efter baksidan och skickanteckningen om de finns. Skilj på datumen: uppskattad tillkomst, utgåva, förvärv och publicering av katalogen. Titta slutligen på graden av säkerhet i verben: ”signerad”, ”tillskriven”, ”verkstad för” och ”enligt” säger inte samma sak. Skriv ner tvekan i din egen sammanfattning när katalogposten är preliminär.

Du skulle kunna spara en anteckning så här: ”Morgan bevarar trettiofem katalogiserade originalkort från Visconti-Sforza-sviten; det kommersiella faksimilet samlar reproduktioner av de överlevande och fyra återskapanden; det exakta datumet och vissa konstnärliga tillskrivningar är katalogfrågor.” Det är mindre spektakulärt än ”den kompletta originella taroten”, men mycket mer användbart. Det gör det möjligt att återvända till källan, korrigera ett påstående och förklara för någon annan var varje uppgift kommer ifrån.

Vad detta lär oss när vi läser tarot idag

Materiell forskning kräver inte att man slutar göra samtida tolkningar. Den hindrar helt enkelt att man förväxlar en personlig tolkning med ett bevis för hur ett kort användes för århundraden sedan. En person kan idag arbeta med ett korts symbolik och samtidigt erkänna att det historiska stycket har ett underlag, en proveniens och en lekrelaterad kontext som måste dokumenteras separat. Den separationen gör praktiken mer ärlig och historien mer intressant.

Om du börjar studera en Marseille-kortlek, använd museikatalogposter för att jämföra föremål och aktuella utgåvor för att öva med en kopia som du kan hantera. Sätt inte kopian i originalets ställe och tillskriv inte originalet det som en senare utgivare lade till. Frågan ”vad bevarar museet?” blir därmed ett verktyg för kritisk läsning: vi ser en bild, undersöker ett föremål och anger exakt avståndet mellan dem.

Källor

• The Morgan Library & Museum, katalog över Visconti-Sforza-korten, MS M.630.1–35. Registrering av föremålet, mått, datering och proveniens.
• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play: Luxury Cards, 1430–1540. Materiell kontext för målade och tryckta spelkort, inklusive spelkort som inte tillhör tarot.
• Bibliothèque nationale de France, katalogpost för leken ”tarot Conver”. Exempel på en katalogpost med teknik, mått och baksida.
• Morgan Shop, faksimil Visconti-Sforza. Förlagets beskrivning av de reproducerade och återskapade korten; det är inte en katalogpost för original.