← Språk
ES EN FR IT PT DE NL SV
StartArtiklarHistoria och kuriosa

Sabio Tarot · Historia och kuriosa

Av Sabio Tarot

Visconti-Sforza-korten: vad vet vi och vad är osäkert?

Svärdsdrottningen ur en Milanolek från omkring 1450 har en bearbetad förgylld bakgrund och finns i dag på Morgan Library & Museum. Metropolitan Museum of Arts kommentar knyter kortet till Visconti-Sforza-taroten och Bonifacio Bembos verkstad. Vi kan alltså identifiera ett föremål, en ungefärlig datering och en tillskrivning. Vi kan inte utan luckor återskapa alla spelomgångar där kortet har använts.

Skillnaden mellan ett bevarat föremål och en fullständig berättelse är just det som gör dessa tarotkort så värdefulla. De är ett materiellt fönster mot det femtonde århundradet och samtidigt en uppmaning att läsa noga vad ett museum verkligen säger och vad det lämnar öppet.

Det finns inte en enda ”Visconti-tarot”

Met skiljer mellan tre påkostade grupper av kort från Milanotrakten vid mitten av det femtonde århundradet. En knyts till Filippo Maria Visconti och har 69 bevarade kort på Beinecke Rare Book & Manuscript Library vid Yale. Gruppen som kallas Visconti-Sforza förbinds troligen med Francesco Sforza, som gifte sig med Bianca Maria Visconti. Dess bevarade kort finns fördelade mellan Accademia Carrara i Bergamo och Morgan Library & Museum. En tredje grupp kallas Brambilla efter en senare ägare och finns på Pinacoteca di Brera.

Namnen är hjälpmedel för katalogisering. De motsvarar inte nödvändigtvis etiketter som korten bar när de lämnade verkstaden. Inte heller bevisar de att en grupp hade exakt samma sammansättning som en annan. Om man bara talar om ”Visconti-korten” utan att säga vilka kan viktiga skillnader döljas.

Det synliga: material, figurer och proveniens

Met beskriver kartong eller sammanlimmat papper, täckande färg och bearbetade guldbakgrunder i kort från dessa grupper. V&A visar också målade och förgyllda italienska kort från omkring 1490. Tekniken berättar om föremål som kunde visa rikedom och skicklighet och samtidigt användas till spel. När man granskar ett bestämt kort blir ”lyxigt” mer än ett löst adjektiv: guld, storlek och figurens utförande är egenskaper som kan beskrivas i en katalog.

Bilderna hör också till en visuell värld som den tidens publik kände igen. V&A pekar till exempel på ett heraldiskt Visconti-emblem på myntpagen i sin samling. En familjeanknytning i en bild förvandlar inte hela leken till en kodad biografi eller ett system för förutsägelser. Sådana slutsatser skulle kräva andra belägg.

Det osäkra: förlorade kort och tidiga former

Den äldre Visconti-leken som Met beskriver avviker från den uppbyggnad som är vanlig i dag. Den kan ha haft upp till sex hovkort i varje svit, med kvinnliga och manliga varianter på flera nivåer, och tre extra teologiska dygder bland trumfkorten. Museet lämnar tolkningen öppen: vi vet inte om det var en särpräglad design eller en form som föregick senare standardisering.

Osäkerheten lär oss en grundregel för historien. Om kort saknas i en bevarad grupp vet vi inte automatiskt om de aldrig tillverkades, gick förlorade, byttes ut eller hamnade i en annan samling. Och om en lek innehåller kort som vi i dag uppfattar som ”extra” vet vi inte om de var normala för sin tid eller en särskild beställning. Den materiella förteckningen hjälper oss att avgränsa frågorna; den besvarar dem inte genom ett enkelt påstående.

Ett användbart exempel är att jämföra dagens lista med 22 kort ur stora arkanan med en lista som kan härledas från äldre fragment. Den första är en fullständig modern redaktionell uppsättning. Den andra kan ha luckor därför att kort inte bevarats. Om du fyller varje lucka med ett nutida kort utan att ange att du rekonstruerar, behandlar du en hypotes som ett överlevande föremål.

Vad korten inte säger om dagens tarotläsning

Föremålen dikterar inte hur du ska tolka ett nutida kort. Om du använder Marseille, Rider-Waite-Smith eller en modern utgåva påverkar lekens bildkonventioner och den tillhörande handboken din praktik. Historien om Visconti-Sforza ger bakgrund till vissa figurer och deras spridning som spelkort; den ger oss inte en ursprunglig, belagd ordbok över spådomsbetydelser för alla 78 kort.

Du kan göra en kort övning: välj Vagnen ur din egen lek, leta upp en katalogiserad reproduktion av Vagnen från Visconti-Sforza och gör två listor. Skriv i den första bara vad som syns på de båda bilderna; skriv i den andra de tolkningar som kommer från böcker eller din erfarenhet. Om en slutsats bara finns i den andra listan ska den beskrivas som en nutida läsning, inte som målarens bevisade avsikt.

Läs vidare om de första tarotkorten för att placera dem i historien. Jämför därefter Marseille och Rider-Waite-Smith som två senare bildsystem utan att förväxla dem med dessa äldre föremål.

Ett fragment är inte detsamma som en fullständig lek

Tänk dig att tio sidor ur en bok finns kvar, men varken omslag eller innehållsförteckning. Du kan beskriva sidorna, datera dem ungefär och jämföra med andra böcker. Du kan inte skriva en saknad innehållsförteckning utan att tala om att du har gjort det. Detsamma gäller en splittrad eller ofullständig tarotlek. När antalet överlevande kort inte är 78 bör man undvika två motsatta fel: att dra slutsatsen att leken från början hade just det antal som finns kvar eller att fylla alla visuella luckor med en modern utgåva och kalla resultatet ”original”.

Met ger en användbar jämförelse mellan Visconti och Visconti-Sforza: deras uppbyggnader sammanfaller inte helt. En ytlig läsning kunde kalla den ena felaktig i förhållande till den andra. Det mer noggranna är att formulera två hypoteser och hålla dem öppna: var det en variant beställd för ett visst hov, eller visar den en tid då vissa konventioner fortfarande förändrades? Museet anger att det inte kan avgöra frågan. När du studerar korten bör du hålla båda möjligheterna öppna. Skillnaden mellan lekarna syns, men den exakta orsaken är inte bevisad.

Att korten finns på olika institutioner ger ännu en svårighet. Platsen där ett kort bevaras i dag är inte nödvändigtvis platsen där det målades eller den enda plats där det cirkulerade. För att undersöka proveniensen måste du följa den kedja som föremålsbeskrivningen dokumenterar, inte bara museets adress. ”Morgan äger detta kort” och ”det tillverkades i New York” är helt olika påståenden.

Jämför utan att hitta på en obruten tradition

Välj två kort som visar liknande gestalter i en Visconti-grupp och i din nutida lek. Anteckna tilldelat namn, föremålets ungefärliga datum, material, visuella detaljer och nummer om det finns. Skriv därefter upp vad du inte kan se: förlorade kort, de ursprungliga spelreglerna och avsikten hos den som beställde varje bild. En kolumn med ”vi vet inte” ger precision åt övningen, den gör den inte svagare.

Jämförelsen kan visa en viss kontinuitet i en figurs bildspråk och stora förändringar i en annans. Gör inte en bildlikhet till ett bevis för identisk betydelse. En Rättvisa i en lek från det femtonde århundradet och en annan i en handbok från det tjugonde kan dela kännetecken, samtidigt som den psykologiska eller spådomsinriktade förklaringen hör till den senare handboken. Värdet av att studera föremålet ligger i att se båda lagren utan att slå ihop dem.

Källor