← Språk
ES EN FR IT PT DE NL SV
StartArtiklarHistoria och kuriosa

Sabio Tarot · Historia och kuriosa

Av Sabio Tarot

Fem historiska fakta om tarot som går att kontrollera

”Tarot bär på en tusenårig hemlighet” låter spännande men är svårt att kontrollera. Ett bevarat kort, en katalogpost och en ungefärlig datering berättar mindre spektakulära men mycket intressantare historier. De här fem uppgifterna utgår från föremål eller kataloger som går att identifiera, och slutar där beläggen slutar.

1. En tidig tarotlek hade fler hovkort än väntat

En Visconti-lek som bevaras i Beinecke Library vid Yale hade, enligt Metropolitan Museum of Art, upp till sex hovkort per svit, däribland kvinnliga och manliga varianter på flera nivåer. Den innehöll också tre teologiska dygder bland trumfkorten. Den som bara känner till dagens 56 kort i lilla arkanan och 22 i stora kan bli förvånad.

Det här visar att en tidig uppbyggnad inte stämmer exakt med dagens vanliga räkning. Det visar inte att alla lekar under det femtonde århundradet såg ut så. Met lämnar öppet om leken var en enskild specialutgåva eller representerade ett skede före senare mönster. En enda bevarad grupp räcker inte för att avgöra vilken förklaring som är rätt.

2. En museiask kan höra till en annan lek

British Museum katalogiserar en tarotlek som återger Nicolas Convers design. Katalogen varnar för att asken hör till en annan lek, Grand Etteilla, och att en del av uppgifterna som följt med den behöver rättas. Kort och ask hamnade tillsammans någon gång, men tillverkades inte nödvändigtvis för varandra.

Det här visar att en fysisk etikett kan vilseleda om den inte jämförs med korten och katalogen. Det visar inte att museet vet vem som blandade ihop delarna eller när det skedde. Den lilla historien är en metodlektion: innan du tillskriver ett föremål en identitet, jämför kort, teknik, text, ask och konservatorns kommentar.

3. ”Design från 1760” betyder inte ”exemplar från 1760”

Samma katalogpost på British Museum knyter designen till Nicolas Conver och året 1760, men daterar den bevarade reproduktionen till slutet av det nittonde århundradet och anger kromolitografi som teknik. En samlare eller läsare kan arbeta med teckningarna utan att hålla ett föremål från Convers egen tid i handen.

Det här visar att en designs historia och ett exemplars ålder är olika uppgifter. Det visar inte att en reproduktion automatiskt är värdelös eller vilseledande. Om du vill studera bildens komposition kan den vara användbar. Vill du tala om ursprungliga pigment och spridning under det artonde århundradet behöver du ett föremål från den tiden.

4. En lek för kortspådom kunde ha instruktioner

En annan tarotlek på British Museum, knuten till Grand Etteilla-traditionen och daterad till slutet av det nittonde århundradet, bevaras med ett instruktionshäfte. Häftet påminner oss om att läsmetoder lärs ut och publiceras; de svävar inte utanför utgivningens historia.

Det här visar att just den utgåvan hade ett dokumenterat syfte inom kortspådom. Det visar inte att italienska tarotspel under det femtonde århundradet hade samma handbok eller att alla människor under det nittonde följde samma regler. V&A:s historiska genomgång placerar tarotens tydliga koppling till spådom flera århundraden efter de första beläggen för spelet.

5. ”Rider-Waite-Smith” anger tre olika arbeten

V&A identifierar Pamela Colman Smith som formgivaren bakom bilderna, Arthur Edward Waite som den som ledde projektet och skrev texter, och Rider and Company som tryckare. British Museum anger henne också som konstnär. Lekens fullständiga namn påminner oss om vem som tecknade de illustrerade korten i lilla arkanan.

Det här visar att en precis tillskrivning behöver skilja mellan illustration, text och utgivning. Det visar inte att varje modern lek med scener på sifferkorten är en ordagrann kopia av Colman Smith. Några tolkar om hennes bildspråk, andra arbetar utifrån egna idéer.

Kontrollera en annan uppgift själv

Om du hittar ett slående påstående, gör om det till en fråga som kan få ett nej som svar. ”Vilken är föremålets katalogpost?”, ”vilket datum hör till designen och vilket till det enskilda exemplaret?”, ”presenterar museet detta som faktum eller möjlighet?”. Skriv ned svaret med en länk. Om du inte hittar något dokumenterat samband behöver du inte kasta bort berättelsen, men kalla den tradition, hypotes eller nutida tolkning beroende på vad den är.

Noggrannheten hjälper även symboliska läsningar. En bild kan väcka många tankar utan att vi behöver hitta på dess datum eller skapare. Läs mer i de första tarotkortens historia, vad Marseille-tarot betyder och Pamela Colman Smiths bildarbete.

Vad har de fem föremålen gemensamt?

Alla fem fallen visar varför en lockande likställning kan bli fel. ”Samma släktnamn” betyder inte ”samma lek”, som Visconti-grupperna visar. ”Asken finns kvar” betyder inte ”originalask”, som British Museum varnar för. ”Design från 1760” är inte ”exemplar tillverkat 1760”. ”Etteillas namn” är inte ”tryckt under Etteillas liv”. Det kommersiella namnet ”Rider” täcker inte Pamela Colman Smiths skapande. Felet uppstår varje gång två nivåer trycks ihop till en.

Lösningen är inte att samla datum utan sammanhang. I en användbar föremålsbeskrivning måste varje uppgift kopplas till rätt sak. Du kan skriva att ”X-leken har N bevarade kort” om museets inventarium bekräftar N, men inte att ”den ursprungliga leken hade N” utan att undersöka luckorna. Du kan skriva när en design skapades och när ett visst exemplar trycktes i samma mening. Precision tar ofta få ord när du vet vad du skiljer åt.

Från kuriosa till källkritisk läsning

Pröva med ett foto av ett kort som sprids i sociala medier. Sök upp föremålet i en katalog. Om du hittar det, anteckna katalogpostens titel, inventarienummer, uppskattat datum, teknik och konservatorns kommentar. Fråga sedan om bilden som sprids visar originalet, en reproduktion eller en nutida utgåva. Jämför slutligen inläggets text med katalogen. Märk det som stämmer som ”dokumenterat” och det som inläggets författare lagt till som ”tolkning”.

Du behöver inte avfärda en symbolisk tolkning bara för att den inte är ett historiskt datum. Den kan vara kreativ, berörande eller användbar när du studerar ett kort. Den behöver bara presenteras som just en tolkning. Om ett inlägg hävdar att guldet på ett kort med nödvändighet betyder framtida rikedom kan museet intyga att underlaget har guld, men inte den förutsägelsen. Det är två olika frågor som kräver olika svar.

Undersökningen kan också väcka nya frågor. Varför hamnade en ask med en annan lek? Vem bestämde att slitna linjer i ett gravyrtryck skulle reproduceras? Vad ändrades mellan två tryckningar? Kataloger ger inte alltid svaren, men gör frågorna möjliga att formulera. En bra historisk kuriositet kan sluta med en tydlig gräns och ändå vara intressant.

Källor