Hur ett förlorat tarotkort rekonstrueras

När ett kort saknas i en historisk kortlek ställs den moderna utgåvan inför ett beslut: att lämna luckan synlig eller att skapa en bild som gör att en komplett lek kan användas. Skapandet kan vara noggrant och vackert, men det förvandlar inte den nya bilden till ett gammalt föremål. För att bedöma en rekonstruktion måste vi följa beslutskedjan: vilka delar som bevaras, vilken extern information som finns, vilka drag som härleds genom jämförelse och vilken del konstnären har hittat på. En bra utgåva visar den kedjan i stället för att gömma den under ett enhetligt utseende.

Morgan Library & Museums butik presenterar ett faksimil av Visconti-Sforza-uppsättningen med sjuttiofyra kort reproducerade från bevarade exemplar och fyra återskapade: Djävulen, Tornet, Tre i Svärd och Riddaren av Mynt, enligt produktbeskrivningen. Det är ett tydligt exempel för att studera metoden. Dessa fyra kort kan fylla de platser som behövs för en nutida kortlek med sjuttioåtta kort. För att undersöka 1400-talet tillhör det konkreta utseendet hos återskapandena den moderna utgivaren och bör inte citeras som direkt vittnesbörd om den förlorade delen.

Första steget: att definiera luckan

Innan man tecknar måste man kontrollera att delen verkligen saknas i den tillskrivna uppsättningen. Morgan bevarar trettiofem kort och dess katalog förtecknar andra i Bergamo; den moderna utgåvan samlar de kända bevarade under en gemensam identifiering. En lista över saknade kort beror på den tillskrivningen och på vilken kortleksstruktur som antas. Om ett nytt kort dök upp eller en tillskrivning ändrades skulle luckan kunna omdefinieras. Därför bör en rekonstruktion ange kunskapsläget och datumet för sin bedömning, inte presenteras som en definitiv sanning.

Frånvaron kan ha olika omfattning. Kanske känner vi till kortets namn från andra kortlekar men inte dess bild i den uppsättningen. Kanske har vi en skriftlig beskrivning bevarad. Kanske finns en del av föremålet, skadad, och förlorade områden restaureras. Det är olika problem. Att komplettera ett fragment är inte samma sak som att formge ett helt kort; att anpassa en bild från en annan verkstad är inte samma sak som att kopiera ett original från uppsättningen. Läsaren behöver veta vilket fall som gäller.

Andra steget: att skilja data från analogier

Direkta data är identifierade delar, inventarier, samtida beskrivningar och materiella rester. Analogier är jämförelser med kortlekar som ligger nära i fråga om verkstad, ikonografi eller funktion. En analogi kan vägleda proportioner eller motiv, men bevisar inte att det förlorade originalet såg identiskt ut. I tidiga uppsättningar hindrar mångfalden av händer, sviter och modeller som Morgan och Met beskriver att man antar en universell mall. Även om ett kort från en annan kortlek visar ett Torn, återställer en kopia av det inte Tornet från en uppsättning där den delen inte bevaras.

Konstnären kan besluta att låta sig inspireras av färgerna på de bevarade korten, upprepa bårder eller imitera förgyllningen. Varje beslut bör kunna beskrivas: ”vi tar paletten från de bevarade delarna”, ”scenen kommer från en senare modell”, ”den centrala kompositionen är ny”. En läsare kan då uppskatta arbetet utan att förväxla evidensnivåer. Om en utgåva inte erbjuder noter bör vi använda dess kort som grafisk tolkning, inte som historiskt bevis för saknade detaljer.

Tredje steget: att deklarera graden av uppfinning

En redaktionell rekonstruktion kan vara avsiktligt diskret, så att alla kort verkar tillhöra samma lek. En annan kan särskilja de nya delarna med kant eller varning. Ingen av möjligheterna är automatiskt bättre. För vardaglig läsning gör enhetligheten det bekvämt att blanda. För en akademisk katalog kan det vara avgörande att visuellt skilja original från återskapande. Det minsta är en tillgänglig lista som anger vilka bilder som är nya och vilka källor de bygger på. Förklaringen måste följa med produkten, inte gömmas på en sida som sedan försvinner.

Det är också lämpligt att säga vad man har gjort med baksidan. Om alla kort i utgåvan delar samma baksida kan den enhetligheten svara mot ett nutida spelbehov. Det bevisar inte att originalen hade den. Artikeln vad ett tarotfaksimil är behandlar denna skillnad mellan reproduktion och användbar utgåva. Guiden baksidor på gamla kort visar vilka uppgifter en institutionell katalogpost kan ge.

Den digitala rekonstruktionen av ett skadat kort

Det finns ett annat fall: kortet har inte försvunnit helt, men dess bild är delvis förlorad. Fysisk restaurering och digital rekonstruktion är olika operationer. Ett retuscherat fotografi kan föreslå hur ett område såg ut, medan föremålet behåller sin verkliga skada. Om en publicerad bild tar bort sprickor eller rekonstruerar en hand, leta efter den förklaringen i bildtexten eller i den tekniska beskrivningen. Annars skulle du kunna tillskriva den gamle målaren en linje som en digital restaurator drog. Konserveringstekniker kräver specifika dokument; de kan inte enbart härledas från ett rent foto.

Låt oss tänka på ett fiktivt och tydligt markerat exempel: en utgivare får en digitalisering där den nedre halvan av en stav är skadad. Hen kopierar den synliga delen och ritar en förlängning efter ett annat kort i samma svit. Hen publicerar två versioner, före och efter, med noten ”hypotetisk förlängning”. Läsaren kan studera det skadade föremålet och använda den kompletta bilden för att öva. Om hen bara publicerade ”efter” som ett intakt original skulle hen skapa en visshet som källan inte erbjuder.

Vad ett rekonstruerat kort inte tillåter en att hävda

Det tillåter inte att man bevisar dateringen av en bild som inte överlevde, en verkstads exakta avsikt eller en ursprunglig betydelse som bygger på en uppfunnen detalj. Det tillåter inte heller slutsatsen att alla gamla kortlekar hade samma scen. Det kan stödja andra frågor: vilka beslut en aktuell utgåva fattar, hur en lucka har tolkats, vilka jämförelser konstnären anser övertygande. Det rekonstruerade kortet har sin egen historia från sitt skapande; det är inte en värdelös lucka. Dess värde skiljer sig från värdet hos ett föremål från tiden.

Om du hittar ett fotografi av en komplett Visconti-Sforza-kortlek, kontrollera vilka kort som reproduceras från bevarade original och vilka som är återskapanden. När det gäller Djävulen identifierar faksimilets beskrivning kortet som återskapat; posten för den ursprungliga uppsättningen och den redaktionella noten gör det möjligt att kontrollera detta. En övertygande bild bevisar inte i sig att den teckningen fanns på 1400-talet. Denna distinktion löser bättre frågan om det ”ursprungliga” kortet än utseendet hos en komplett lek.

Hur man bedömer en rekonstruktion i fem frågor

Fråga vad som saknas; vilket direkt bevis som återstår; vilka kortlekar eller dokument som jämfördes; vad konstnären lade till; och hur köparen informeras. Om något av svaren saknas, behandla bilden som ett förslag. Om alla finns kan du bedöma dess koherens, skönhet och användbarhet separat från dess dokumentära värde. En rekonstruktion kan vara magnifik som design och begränsad som bevis. Ett originalföremål kan vara skadat och ändå förbli oumbärligt för historien.

Tarotens historia slutar inte där ett kort saknas. Där börjar en undersökning om överlevnad, jämförelse och redaktionellt ansvar. Att göra klart ”detta är bevarat” och ”detta har skapats” gör det möjligt att njuta av en komplett lek utan att sudda ut de frånvarande delarna som lär oss hur vi känner till det förflutna.

Källor

• The Morgan Library & Museum, Visconti-Sforza-katalog. Bevarade originalexemplar och deras relation till uppsättningen.
• Morgan Shop, Visconti-Sforza-faksimil. Redaktionell identifiering av fyra återskapade kort.
• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play. Materiell variation och partiell överlevnad hos historiska spelkort.