Vad baksidorna på gamla tarotkort berättar

I en bild som delas på sociala medier ser vi nästan alltid figuren på ett kort. Baksidan hamnar utanför bilden, som om den vore ett emballage utan historia. För en person som studerar föremål kan den vara lika avslöjande som framsidan: den registrerar ett upprepat mönster, ett materiallager, en reparation eller en variant mellan exemplar. Den visar också gränserna för vår information. Att två kort har samma baksida räcker inte för att hävda att de tillverkades tillsammans; att de har olika baksidor räcker inte för att definitivt skilja dem åt. Man måste läsa båda sidorna i en samlingspost.

Bibliothèque nationale de France beskriver baksidor i flera poster för tarotkort med italienska färger. I registret för en lek som förknippas med Conver nämner man prickade romber och kors i blått eller svart, eller rött papper. I en lek som publicerades under Joseph Feautriers namn 1762 registrerar posten sexkantiga celler med en sol. I en senare utgåva baserad på Convermodellen katalogiserar man ett rött rutmönster. Dessa uppgifter är konkreta eftersom de tillhör katalogiserade exemplar. De utgör inte en allmän regel för alla Marseille-taroter.

Baksidan identifierar ett exemplar, inte en hel tradition

När en katalog beskriver ”baksida med rött rutmönster” måste vi fråga vilket föremål det gäller. Alla kort i det exemplaret? En del? En modell som återges i flera upplagor? Posten kan besvara det eller lämna frågan öppen. Namnet ”Tarot de Marseille” samlar modeller och utgåvor; det gör inte varje baksida till en familjs unika kännetecken. Om du köper en nutida kortlek med det namnet kan dess baksidesmönster vara ett samtida designval.

Jämförelsen av tre poster från BnF visar nyttan av att anteckna den exakta identifieraren. Vi kan säga att posten cb435725033 beskriver en lek av Feautrier med en baksida av sexkantiga celler och sol. Det vore ett annat påstående, inte stött av enbart den posten, att säga att ”de första Marseille-taroterna hade en sol på baksidan”. Det senare utvidgar en enskild uppgift till århundraden och olika verkstäder. En god populärvetenskaplig framställning håller satsens subjekt lika avgränsat som källan.

Lager, papper och färg: mer än dekoration

Baksidan kan vara en del av kortets struktur. Vissa gamla kort gjordes av flera sammanfogade papperslager; Met beskriver exempel på historiska spelkort tillverkade som papperskartong i lager. Inte alla dessa spelkort är tarot, men jämförelsen förklarar varför det är meningsfullt att titta på hela bäraren. Baksidan är inte bara en yta där ett motiv trycks: den kan visa hur stycket sattes samman eller förstärktes. BnF:s post för Conver-taroten tar till och med upp ”rött papper” som ett alternativ för baksidan på det beskrivna föremålet.

För att pröva en materiell hypotes skulle det krävas direkt granskning, bilder av baksidan och, beroende på frågan, konserveringsanalys. En läsare som bara har ett fotografi av framsidan kan inte avgöra hur många lager som finns eller när varje lager lades till. Hen kan formulera en fråga och söka en källa som besvarar den. Den gesten, mindre iögonfallande än en omedelbar tolkning, hindrar att en digital textur förvandlas till ett faktum om gammalt papper.

Kan ett mönster datera kortleken?

Det kan vara en ledtråd för att jämföra exemplar, men inte en självständig klocka. Ett mönster kan bevaras när en verkstad återanvänder en modell; en annan kan kopiera det; en reparation kan förändra baksidan; en post kan samla föremål med olika baksidor. För att datera ett föremål ställer man olika bevis mot varandra: inskrifter, teknik, papper, proveniens, dokumenterade jämförelser och kontext. Artikeln hur man identifierar datumet för en historisk kortlek förklarar denna korsvisa prövning med ett fall från BnF.

Även en mycket säregen baksida behöver en identifikationskedja. Tänk dig att du i en webbutik ser ett kort med celler och sol. Du kan misstänka ett samband med en modell som beskrivs av BnF, men inte hävda att butikens exemplar är från 1762. Det skulle kunna vara ett sent faksimil, en nyutgåva eller en retuscherad bild. Du måste kontrollera det fysiska föremålet, dess proveniens och utgåvan. Den visuella likheten är en utgångspunkt, inte en certifiering.

Vad baksidan kan berätta om användningen

Den ojämna nötningen på baksidan kan antyda hantering, förvaring eller kontakt med andra material. Men utan konserveringsundersökning kan vi inte sluta oss till en konkret scen: ”det här kortet blandades varje kväll på en krog” är en påhittad historia om posten bara visar nötning. Met påminner om att korten var flyktiga föremål, benägna att nötas, gå sönder och förloras. Den allmänna observationen gör det inte möjligt att rekonstruera en enskild pjäs exakta biografi. En konservator kan bidra med en beskrivning av märken; historikern bedömer vilka praktiker som är dokumenterade kring dem.

Det är också lämpligt att skilja på ”användning för spel” och ”användning för spådom”. Ett baksidesmönster avslöjar inte i sig kortlekens syfte. Ett exemplar kan ha tillverkats för spel, sparats som samling och senare antecknats för kartomanti. Tillagda handskrivna anteckningar, om de finns, är ett annat skikt av föremålet och måste dateras separat när det finns belägg. I BnF:s post om en Camoin-utgåva baserad på Conver beskrivs handskrivna spådomsanteckningar tillagda på trumfkort. Den informationen handlar om en intervention på det katalogiserade exemplaret; den förvandlar inte automatiskt modellens ursprungliga tillverkning till en spådomsakt.

Hur du jämför två baksidor utan att lura dig själv

Börja med att öppna registren från de två institutionerna eller samlingarna. Anteckna fullständig titel, inventarienummer, mått, teknik, tillskrivet datum och bokstavlig beskrivning av baksidan, helst med auktoriserade bilder. Jämför sedan stora motiv – rutnät, romb, slätt papper – och små detaljer – linjeföring, färg, orientering. Skriv separat vad som observerats i bilden och vad katalogen påstår. En komprimerad skanning kan göra två olika röda till en; olika belysning kan göra samma pigment mörkare.

Gör en tabell med tre kolumner: ”observation”, ”dokument som stöder den” och ”tolkning”. I den första, ”posten beskriver rött rutmönster”. I den andra, länken till BnF. I den tredje, ”skulle kunna hjälpa till att jämföra detta exemplar med ett annat”. Undvik att skriva ”det är samma verkstad” tills du har ytterligare bevis. Den här metoden kan verka långsam, men den gör det möjligt att korrigera en hypotes utan att skriva om hela historien om en ny post dyker upp.

Original, reproduktion och rekonstruktion skiljer sig också på baksidan

Ett faksimil kan noggrant återge framsidan och välja en ny baksida så att korten blandas bättre. En digital restaurering kan jämna ut fläckar eller kanter. En rekonstruktion av ett förlorat kort kan få samma baksidesmönster som de kopierade korten. Resultatet ser ut som en sammanhållen kortlek, men den sammanhållningen tillhör den moderna utgåvan. För forskning måste man undersöka om utgivaren anger var varje baksida kommer ifrån och vilka ändringar som gjorts. Vad bevarar ett museum när det bevarar ett kort erbjuder en allmän identifikationsguide.

Baksidan förtjänar uppmärksamhet just för att den ofta förblir osynlig. Den påminner oss om att ett historiskt kort är ett föremål med två sidor, med olika lager och banor, inte bara en symbol som svävar på en skärm. Att titta på den vidgar frågorna vi kan ställa och begränsar svaren vi kan hålla fast vid. I samtida praktik kan du välja en kortlek utifrån baksidans bekvämlighet eller skönhet. I historisk forskning, fråga alltid vilket exemplar den motsvarar och vem som dokumenterar dess materialitet.

Källor

• BnF, tarotlek förknippad med Conver, cb43706229t. Beskriver varianter av baksida, teknik och mått för det katalogiserade föremålet.
• BnF, Joseph Feautriers lek från 1762, cb435725033. Registrerar motivet med sexkantiga celler och sol.
• BnF, Camoin-utgåva baserad på Conver, cb40918777p. Registrerar rött rutmönster och tillagda spådomsanteckningar.
• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play. Allmän kontext om spelkortens bärare och bevarande, inklusive föremål som inte är tarot.