Varför ofullständiga tarotlekar överlever

Föreställ dig att du hittar trettiofem gamla kort på ett museum. Vad kan du säga om den lek de tillhörde? Mycket om dessa kort; betydligt mindre om dem som saknas. Kortlekar är bruksföremål: de blandas, transporteras, separeras, säljs och ibland sparas av skäl som vi inte känner till. Att ett kort försvinner lämnar inte nödvändigtvis något spår. Därför är en ofullständig tarotlek inte ett fel som vi bör dölja; det är en väsentlig egenskap hos det historiska källmaterialet.

Den uppsättning som kallas Visconti-Sforza ger ett tydligt exempel. Morgan Library & Museum bevarar trettiofem kort; andra relaterade delar finns i olika samlingar. Museets egen butik förklarar att dess faksimilutgåva återger sjuttiofyra bevarade kort och återskapar fyra som saknas för att presentera en lek på sjuttioåtta. I den moderna asken fyller dessa fyra kort en praktisk och visuell funktion. För att studera den historiska uppsättningen är deras status en annan: de är inte fyra original som just hade dykt upp, utan fyra redaktionella lösningar på en frånvaro.

En historisk uppsättning är inte en intakt ask

Idén om en ”gammal lek” inbjuder till att föreställa sig en ask som gick från hand till hand utan att förlora något. Verkligheten i museisamlingar är oftast mer fragmentarisk. Vissa delar kan ha spridits genom försäljning eller arv; andra kan ha försämrats; andra är fortfarande oidentifierade. Ofta kan vi inte avgöra vilken av dessa förklaringar som gäller för ett visst kort. Morgans katalog gör det möjligt att veta vilka trettiofem föremål institutionen bevarar. Den gör det inte möjligt att på egen hand rekonstruera alla beslut som varje tidigare ägare fattade.

När man säger att sjuttiofyra kort från en uppsättning har överlevt, bör man formulera meningen försiktigt. Den talar om forskningens kända läge och om de attributioner som kopplar samman delar som i dag är åtskilda. Den garanterar inte att alla alltid var tillsammans, eller att vi kan följa vart och ett utan luckor sedan 1400-talet. Den materiella historien vilar på tillgängliga föremål och dokument och medger att ett framtida fynd kan ändra antalet. Att söka absoluta vissheter där det bara finns partiell överlevnad leder oftast till alltför perfekta berättelser.

Varför kort saknas: hypoteser som vi inte bör göra till fakta

Det finns troliga allmänna orsaker. Ett kort kan slitas mer eftersom det hanteras ofta; det kan försvinna under ett spel eller en förflyttning; det kan skadas av fukt; det kan skiljas från en uppsättning för att säljas eller ges bort. The Metropolitan Museum of Art påminner om att spelkort var efemära föremål: användning slet ut dem och de kunde förloras eller gå sönder. Den observationen hjälper till att förstå varför bevarade exemplar är undantag. Den bevisar inte orsaken till varje lucka i en bestämd uppsättning.

Det finns också ett urval i bevarandet. Ett föremål med lyxig målning eller prestigefylld proveniens kunde få mer uppmärksamhet än ett vanligt kort. Det vore ett misstag att av detta urval dra slutsatsen att alla kort från en tid var lyxföremål. Met-utställningen skiljer just mellan mycket elaborerade beställningskort och andra produktionssätt. Det som överlever är inte ett neutralt statistiskt urval av allt som tillverkades eller spelades med. Ibland känner vi de bevarade undantagen bättre än de vardagliga föremål som försvunnit.

Tre olika siffror som man bör anteckna

När du undersöker en lek bör du skilja på antalet kort som antas ingå i den aktuella kortlekstypen, antalet originalföremål som i dag är identifierade och antalet kort som en modern reproduktion innehåller. I Visconti-Sforza-exemplet erbjuder faksimilutgåvan en kärna på sjuttioåtta tarotkort: sjuttiofyra återger bevarade delar och fyra är återskapanden enligt beskrivningen i Morganbutiken. Den utgåva som museet för närvarande annonserar lägger till två porträtt som extrakort, så asken innehåller åttio delar. Aritmetiken tjänar just till att inte sudda ut skillnaden mellan ”78 tarotkort i reproduktionen” och ”78 bevarade historiska original”; det senare påståendet skulle vara falskt.

Räkningen beror också på vilka enheter som grupperas. Talar vi om trettiofem kort med ett museiinventarienummer, om alla delar som tillskrivs samma uppsättning eller om alla kort från flera viscontiska lekar? Det är olika frågor. Artikeln vad ett museum bevarar när det bevarar ett kort förklarar varför inventarienummer och proveniens är lika viktiga som lekens populära namn. Om en text summerar kort från olika provenienser utan att förklara kriteriet bör du misstro summan.

Rekonstruktionen kan vara användbar om den är märkt

En utgivare som vill producera en lek för spel eller studier måste bestämma vad som ska göras med luckorna. Hen kan lämna tomma platser, rita nya kort utifrån jämförelser, använda bilder från en annan uppsättning eller beställa en helt samtida tolkning. Inget alternativ ger automatiskt tillbaka ett förlorat original. Utgåvans kvalitet beror delvis på att man redovisar vad som har gjorts. En trogen reproduktion av en bevarad del, en hypotetisk restaurering av ett skadat område och en ny teckning av ett saknat kort är olika operationer.

För läsaren har distinktionen praktiska konsekvenser. Du kan använda en rekonstruktion i en nutida läsning utan att låtsas att den är direkt vittnesbörd från 1400-talet. Du kan studera stilen i den moderna illustrationen som ett beslut av dess skapare. Du kan jämföra förslaget med andra lekar och fråga dig vilken evidens det använder. Det du inte kan göra är att åberopa färgen på ett återskapat kort som bevis för den historiska verkstadens palett om det inte finns ett original som styrker det. Guiden om vad ett museum bevarar när det bevarar ett kort hjälper till att skilja originalföremål från modern utgåva.

En läsövning före köp av ett faksimil

Läs beskrivningen av utgåvan och gör en lista med tre kolumner: dokumenterade original, reproduktioner av dessa original och kort som skapats för att komplettera serien. Markera sedan om utgivaren har retuscherat färg, kant, storlek eller baksida. Om det inte förklaras ska du inte tillskriva det gamla föremålet det slutliga utseendet. Ett reklamfotografi av den utlagda leken kan visa alla kort med en enhetlig yta; den visuella konsekvensen är en redaktionell fördel, men den kan dölja att vissa delar har olika materiella historier.

Ta inte heller ordet ”faksimil” som en automatisk garanti för absolut exakthet. Beslut om skanning, rengöring, storlek och papper kan ge upphov till skillnader. En utgåva inriktad på spel kanske prioriterar hanterbara kort; en annan inriktad på forskning kan innehålla uppgifter om proveniens och bevarandetillstånd. Välj efter ditt syfte och kontrollera den redaktionella noten. En lek som är användbar för övning behöver inte vara en tillräcklig källa för ett historiskt påstående.

Frånvaron kan också styra frågor

Ett saknat kort säger oss inte hur dess bild såg ut, men det tvingar oss att avgränsa vad vi vet. Finns en gammal beskrivning bevarad? Finns ett jämförbart kort i en annan uppsättning? Känner man till sekvensen av trumfkort i sammanhanget? Redovisar den moderna rekonstruktionen sin förlaga? Varje svar minskar eller ökar osäkerheten, utan att förvandla en gissning till ett materiellt föremål. Vanan att namnge frånvaron hjälper till att undvika påståenden som ”alla originallekar hade exakt denna scen” när vi bara känner till en del.

Detta sätt att läsa gör inte tarotens historia fattigare. Det gör den närmare det verkliga arbetet med föremål. Ett saknat kort kan inspirera en forskningsfråga, en redaktionell illustration eller en jämförelse mellan traditioner. Villkoret är att hålla etiketterna synliga: original, reproduktion, återskapande och hypotes. Den som utövar tarot i dag kan använda en komplett lek; den som studerar dess förflutna måste fortsätta se de luckor som den moderna asken har löst.

Källor

• The Morgan Library & Museum, Visconti-Sforza-kort, MS M.630.1–35. Identifiering av de original som institutionen bevarar.
• Morgan Shop, beskrivning av Visconti-Sforza-faksimilen. Räkning av sjuttiofyra återgivna kort och fyra återskapade; kommersiell källa för utgåvan, inte för originalföremålet.
• The Metropolitan Museum of Art, The World in Play. Kontext om partiell överlevnad och användning av historiska spelkort, inklusive exempel som inte är tarot.