När en kortlek blir en »Tarot de Marseille«

Om du läser »Tarot de Marseille« på en nutida ask kanske du föreställer dig en kortlek född i Marseille och förmedlad utan förändringar från början. Etiketten är mer komplicerad. Den kan beteckna en grafisk typ, en förlagstradition, ett föremål tillverkat i staden eller en samtida lek inspirerad av gamla modeller. För att förstå den måste man fråga när exemplaret tillverkades, var, vem som tillskriver det den typen och sedan när namnet började cirkulera. Bibliothèque nationale de France har nyligen bidragit med ett föremål som gör den frågan särskilt intressant: en komplett kortlek av Philippe Vachier från 1639, tillverkad i Marseille.

BnF förklarar att uttrycket »tarot de Marseille« har använts sedan 1830-talet för en tarot med latinska färger – stavar, bägare, mynt och svärd – tillverkad i staden och i andra delar av sydöstra Frankrike. Den anger också att Lyon kan ha varit en vagga för modellen. Det är påståenden om en benämning och en grafisk familj, inte ett födelsebevis för varje bild. En tarot tillverkad före 1830 kan idag klassificeras under det namnet utifrån sina drag; det betyder inte att tillverkaren tryckte de orden på asken.

Det parisiska exemplet Jean Noblet

BnF bevarar en kortlek av Jean Noblet, en parisisk kortmakare från 1600-talet. Institutionen beskriver den som ett av de äldsta kända exemplaren som passar in i den grafiska typ som enligt konvention kallas »tarot de Marseille«. Uppgiften bryter den enkla ekvivalensen mellan stil och stad. Föremålet förknippas med Paris; dess senare klassificering avser en visuell familj. Om vi skriver »Noblet, Tarot de Marseille« måste vi tillägga att vi talar om en grafisk typ, inte om tillverkning i Marseille.

BnF:s katalogpost registrerar sjuttiotre bevarade kort av sjuttioåtta, graverade i trä och färglagda med schablon, med beskrivna dimensioner och baksida. Den informationen identifierar ett exemplar, inte en idealisk kortlek som har funnits likadan överallt. Skillnaden mot en komplett modern lek spelar också roll: om du köper en rekonstruktion av Noblet med sjuttioåtta kort kan fem bilder bero på redaktionella beslut. Varför ofullständiga kortlekar bevaras hjälper till att läsa den sortens utgåva.

Vachier-leken från 1639 och vad som förändras

BnF meddelade att man förvärvat en komplett kortlek med sjuttioåtta kort tillskriven Philippe Vachier, tillverkad i Marseille och daterad 1639 på Två i Mynt (Deux de Deniers). Hans verkstadsmärke finns på Två i Bägare (Deux de Coupes). Museet presenterar den som det äldsta kända exemplaret av typen »de Marseille« tillverkat i den staden. Nyheten förändrar den dokumentära grunden: tidigare kände man till ett tidigt parisiskt exempel som Noblets, och de flesta identifierade lekarna tillhörde 1700-talet. Nu finns ett äldre och mer komplett marseilliskt exemplar som tvingar oss att revidera vissa kronologiska berättelser.

Formeln »äldsta kända« måste bevaras. Den bevisar inte att Vachier uppfann modellen eller att det före 1639 inte fanns någon annan lek som idag är förlorad. Den visar inte heller att alla drag i senare utgåvor var exakt fastställda i hans kortlek. BnF skiljer den grafiska »typ I« från exemplaret och möjligheten av en tidigare historia på andra håll. Ett fynd utökar bevisningen; det förvandlar inte med magi alla hypoteser till säkerheter.

Problemet med Conver och de tryckta datumen

Lekar som förknippas med Conver är en annan viktig del av den visuella traditionen, men deras datum kräver försiktighet. En BnF-post beskriver en kortlek som bär uppgiften »N.as Conver 1760«. Tillverkarens auktoritetspost identifierar Nicolas Conver som verksam mellan 1809 och 1833, så inskriptionen kan inte automatiskt behandlas som tillverkningsdatum för exemplaret av denne man 1760. BnF bevarar dessutom nyutgåvor från sent 1800-tal som fortsätter använda modellen och den gamla uppgiften. Artikeln hur man identifierar datumet på en historisk kortlek beskriver fallet i detalj.

Det är inte nödvändigt att lösa hela historien för varje tryckplåt för att lära läsaren principen: ett tryckt datum, ett modelldatum och ett exemplardatum kan vara olika. Om någon annonserar »en original-Tarot de Marseille från 1760« enbart utifrån ett återgivet kort från en ny kortlek, saknas bevis. Man måste identifiera föremålet som säljs eller citeras, dess teknik, proveniens och bibliografiska post.

»Marseille« som plats, typ och kulturellt märke

Att använda samma ord för tre saker främjar missförstånd. Som plats avser Marseille dokumenterad produktion där, som Vachier-leken. Som typ betecknar det en grafisk familj som kan omfatta föremål tillverkade i andra städer, som Noblet i Paris. Som samtida kulturell etikett förekommer »Tarot de Marseille« i nyutgåvor, handböcker och moderna kortlekar som omtolkar modellen. Ingen av användningarna är i sig illegitima; problemet uppstår när man går från en till en annan utan att varna.

Ett användbart sätt att skriva en bildtext vore: »Kort från en samtida utgåva inspirerad av den grafiska Marseille-typen«. Ett annat, för ett identifierat föremål, vore: »Kortlek av Philippe Vachier, Marseille, 1639, enligt BnF«. Ett tredje: »Tarot av Jean Noblet, Paris, andra halvan av 1600-talet, idag klassificerad inom Marseille-typen«. Dessa fraser säger till läsaren vilken konkret relation kortleken har till namnet.

Hur man jämför två utgåvor utan att söka efter »det enda originalet«

Välj först katalogiserade föremål, inte lösa fotografier. Anteckna tillverkare, föreslaget datum, stad, antal bevarade kort, teknik och baksida. Jämför sedan tre kort vars identitet är säker. Leta efter likheter i komposition och skillnader i teckning, färg eller text. Om en modern utgåva restaurerar ett skadat kort, markera det tillägget. Målet är inte att välja en kortlek som »den sanna« och förkasta de andra; det är att förstå en tradition som byggdes genom verkstäder och nyutgåvor.

Den senare benämningen kan vara användbar för att navigera i en katalog och hitta läroböcker. På Sabio Tarot rekommenderar vi att lära sig med den utgåva du faktiskt har framför dig och att namnge den. Om din lek tillhör Marseille-typen kan dess kort skilja sig från Vachiers eller Noblets. För en personlig läsning, arbeta med dess synliga bilder. För ett historiskt påstående, gå tillbaka till det dokumenterade exemplaret och den institutionella källan.

En öppen historia

BnF:s Vachier-fynd visar varför det är värt att skriva tarotens historia som reviderbar kunskap. En lek dyker upp igen, en katalog uppdateras och datumet för det »äldsta kända« ändras. Det som består är metoden: att skilja senare namn, tillverkningsstad och bevarat föremål. Så kan vi njuta av Tarot de Marseilles rikedom utan att förvandla en användbar etikett till en legend som förenklar två århundraden av produktion.

Källor

• BnF, »En tarot som kastar om korten«. Namnet från 1830-talet, grafisk kontext och Vachier-leken från 1639.
• BnF, »Tarot av Jean Noblet«. Parisiskt exemplar och klassificering efter typ.
• BnF, kortlek förknippad med Conver och Camoin-nyutgåva. Exempel på modell och senare utgåva.